December-välgörenhets-paus

Jag har inte hunnit skriva något om vad jag haft för mig i December då jag har haft helt fullt upp med fotograferingar, klappar och Lucia. 

Lucia? Precis! Förutom att Fota tycker jag också mycket om att sjunga, och i år valde jag att vara med i ett Luciatåg som samlade pengar till välgörenhet. Såhär i juletider kan man inte låta bli att tänka lite extra på de som inte har det lika lätt av olika anledningar, speciellt barnen. Genom ett samarbete med Lions och Kulturskolan samlade vi in 160 000 till Operation Smile, Barndiabetesfonden och till barn som tvingats på flykt från sitt hem. 

Jag sa ju att jag skulle dela med mig mer av mig själv i år, så för att förklara varför jag valde att spendera runt 100 timmar i December, sjungandes i ett nattlinne med krans i håret, kopierar jag mitt eget facebookinlägg jag la upp efter att ha kommit hem från Luciaperiodens höjdpunkt (för mig).

"Känslor ger livet mening.

För mig handlar att vara med i Linköpings Luciatåg om tre saker. Passion för sången, att bidra till att människor runt om i världen som har det svårt får det lite bättre och sist men inte minst - alla fantastiska känslor man upplever under tiden som tärna. Idag var en sådan dag då känslorna var i fokus, eller, inte bara i fokus utan de var överväldigande!

För mig handlar inte Luciatågen främst om ett perfekt musikaliskt framträdande, utan om att förmedla en känsla. En känsla av frid, lugn, värme, gemenskap till exempel, det beror på vem som ser och hur deras liv ser ut. Känslan av att veta att vi berört människor genom vår sång ger mig gåshud och en varm känsla i bröstet varje gång jag ser någon diskret torka bort en tår från kinden.

Ibland är inte tradition och fina klanger det viktigaste, ibland kan det vara något så enkelt som att få känna igen sig, och kanske att känna sig betydelsefull och sedd. Idag var vi och lussade för funktionshindrade ungdomar på Klippan. Under lussningen la vi ner våra ljus och började sjunga sången "Ljuset i advent", fast både med röst och med händer (teckenspråk). När ungdomarnas ansikten lyste upp och de jublade och började teckna med i sången överväldigades jag av den där känslan, med gåshud, smått tårfyllda ögon, en bubblande varm känsla i bröstet och ett orubbligt leende som går från öra till öra. Den känslan går inte att köpa för pengar. Den är ovärderlig. Den känslan är den främsta anledningen till att jag vill vara med i Linköpings Luciakör, igen. <3"